Det är en fråga som skaver. Inte nödvändigtvis varje dag, men ibland i tystnaden efter ett glas för mycket. I känslan av att inte riktigt minnas kvällen. Eller i de där stunderna då något inom en viskar att det är dags att se sig själv i spegeln – utan filter.
Men vad betyder det egentligen att vara “alkis”? Är det när man dricker varje dag? När man inte kan sluta? När livet faller samman? Sitter och ylar i parken? Eller kan det handla om något mer subtilt – som varför man dricker överhuvudtaget?
Varför dricker jag?
Den frågan är mer kraftfull än den först kan verka. För den öppnar dörren till något djupare. Många dricker inte för att det är gott, eller för att det är fest. Utan för att komma bort från något: stress, rastlöshet, oro, ensamhet. Eller för att slippa känna alls.
För andra är det ett socialt lim. Något som får umgänget att flyta, samtalen att kännas naturliga, relationerna att hållas ihop. Men det väcker en viktig följdfråga:
Skulle samma relationer finnas där utan alkoholen?
Behöver jag dricka?
När alkohol blivit en självklar del av vardagen – fredag, lördag, söndag. Ett glas till maten. Ett glas för att varva ner. Ett glas för att det är helg. Ett glas för att man är värd det – då kan det vara svårt att föreställa sig livet utan.
Men just därför kan det vara värt att fundera: Behöver jag det här? Eller har jag bara vant mig vid att leva med en konstant, låg dos bedövning?
Regelbundet drickande påverkar nämligen mer än man kanske tror. Det gör det svårare att hitta det inre lugnet. Svårare att vara närvarande i stunden. Svårare att känna sig själv. Alkohol kan tillfälligt stilla en oro – men på sikt skapar den mer. Den trubbar av sinnena, dämpar djupare känslor, och gör det svårare att leva fullt ut. Den tar kanten av livet – både det jobbiga och det vackra.
Dricker jag för att fly?
Det här är kanske den mest obekväma men samtidigt mest viktiga frågan att ställa sig. För många är alkoholen inte problemet – den är lösningen. På något. På något man inte vågat känna. Eller inte vet hur man ska hantera.
Att ställa sig frågan “vad är det jag försöker undvika att känna?” kan vara början på en stor inre resa. För det vi inte vill möta i nyktert tillstånd har ofta mycket mer med vårt inre att göra än med själva alkoholen.
Kan jag umgås utan?
Det är också värt att titta på hur ens sociala liv är uppbyggt. Om alla möten, alla fester, alla helger och alla semestrar inkluderar alkohol – vad händer om man tar bort den ur ekvationen? Kan man vara sig själv? Vågar man vara i tystnaden? Känner man sig delaktig, eller utanför?
Alkohol fungerar ofta som en social krycka. Att plocka bort den kan skaka om – men det avslöjar också vilka relationer som bär på djup, och vilka som kanske mest bygger på gemensam bedövning.
Det finns bara en som vet
Det finns inga tester, checklistor eller diagnoser som med säkerhet kan tala om för dig om du är alkoholist. Det finns bara en person som kan ge ett ärligt svar – och det är du själv.
Men bara om du vågar vara fullständigt ärlig.
Ställ frågorna:
- Varför dricker jag, egentligen?
- Kan jag vara närvarande och lugn utan alkohol?
- Vad händer i mig när jag avstår?
- Är det här ett liv jag har valt – eller ett mönster jag fastnat i?
Och kanske det viktigaste:
Hur skulle mitt liv se ut om jag var helt nykter i tre månader?
Inte som straff. Inte som bevis. Utan som ett experiment i självinsikt.
För det är först när vi plockar bort det som distraherar och bedövar som vi verkligen får syn på vilka vi är. På riktigt.
Med värme,
Patrik Brännfors
Co-Founder, Reset