Vad menar vi egentligen när vi säger att vi ska vara ärliga? Är det att rakt ut säga att maten du just serverat smakar skit?
Eller handlar det om något djupare, att våga möta sig själv och förstå varför man gör som man gör?
För ärlighet handlar inte bara om vad vi säger till andra, utan också om vad vi vågar erkänna för oss själva. Att våga se våra egna mönster, rädslor och motiv. Äkta ärlighet är inte att slänga ur sig allt som kommer i huvudet. Den sortens sanning kan lika gärna vara ett försvar för att slippa ta ansvar. Riktig ärlighet kräver att man stannar upp och frågar sig:
Varför reagerade jag så? Vad försöker jag skydda? Vad är det jag inte vill att andra – eller jag själv – ska se?
Och innerst inne vet vi alltid svaret. Vi kan trycka undan det, men det ligger kvar. När vi inte vill möta sanningen flyr vi. Vi bedövar. Vi berättar historier för oss själva och för andra. Kanske går vi till läkaren och drar en lögn för att bli sjukskrivna eller få ett piller som tillfälligt dämpar smärtan eller ångesten. Men sanningen finns där ändå. Den går inte att lura. Förr eller senare kommer den ikapp.
När man i stället väljer ärlighet, på riktigt, både mot sig själv och mot andra, händer något. Det är inte ett svepande ”det var dumt”, utan en ursäkt som kommer ur insikten om den egna delen. Man slutar gömma sig. Och det som händer då är befrielse. Något inom en släpper taget. Man slutar hålla andan. Man blir hel.
Ärlighet är sällan bekväm, men den är grunden till närhet, tillit och inre fred.
I en relation är den själva fundamentet. Utan den byggs murar. Små osanningar och undertryckta känslor lägger sig som osynliga lager. Till slut känns det som att man pratar genom glas, man hör, men når inte fram.
Väljer man i stället ärlighet öppnas utrymme för verklig närhet. Det betyder inte att säga allt som tänks, men att stå i det som är sant. Att våga säga:
”Jag är rädd”, ”Jag är osäker” eller ”Jag behöver dig”.
För det är i ärligheten som tilliten växer. Och utan tillit finns ingen relation, bara två människor som spelar roller. Med ärlighet kan man vila i vissheten att den andra står kvar, inte trots sanningen, utan på grund av den.
Om du inte vågar vara ärlig, framför allt mot dig själv, lever du inte på riktigt. Du kanske överlever, men du lever inte. Du gömmer dig bakom masker och hoppas att ingen ser. Men innerst inne vet du. Och den vetskapen kommer alltid att skava.
Att välja ärlighet är att välja livet. Att stå i det som är sant, även när det gör ont. För det är bara där, i sanningen, som friheten finns.
Och det är viktigt att komma ihåg: att inte alltid kunna sätta ord på det man känner är inte samma sak som att ljuga. Ibland vet vi helt enkelt inte hur vi ska formulera oss, eller vi hittar inte orden på en gång. Men om man vågar visa sårbarhet och försöker, även klumpigt, så kommer man väldigt långt. För det är i det försöket som ärligheten börjar växa.
Vi på Reser hjälper både enskilda och par att hitta tillbaka till det som är äkta.
Patrik Brännfors
Co-Founder, Coach @ Reset
