Det finns dagar när tankarna bara rusar. Små frön till idéer växer till hela berättelser i huvudet. En kommentar någon sa, ett mail, en blick jag uppfattade, ett ordval som kändes fel. Plötsligt är jag i full gång med att måla upp scenarion som egentligen bara finns i mitt sinne.
Visst är det märkligt hur våra tankar kan styra vårt mående? En tanke tänder en känsla. Känslan blir till en reaktion. Reaktionen leder till en handling.
Och plötsligt sitter vi där och känner oro, ångest eller skam, utan att riktigt förstå varför.
När jag började se det mönstret insåg jag något viktigt: mycket av det som drar igång den där cirkusen i huvudet har egentligen väldigt lite med nuet att göra. Istället är det minnen. Gamla händelser. Saker jag varit med om som faktiskt gjorde mig rädd, liten eller sårad. Det är som att mitt inre använder det förflutna som bränsle för ett framtida katastrof som sannolikt inte kommer inträffa, allt detta helt i onödan.
Och det där bränslet är kraftfullt. En gång kanske det handlade om liv och död, att bli bortvald. Min egen existens. En annan gång om en hård kommentar som fick mig att känna mig värdelös. Eller ett svek. De där upplevelserna ligger kvar som ärr, och när något påminner mig om dem tänds känslan direkt.
Det är då ärligheten mot mig själv blir avgörande. Att stanna upp och våga se: ”Det här handlar egentligen inte om mig.” Eller: ”Det här handlar inte om nuet. Det handlar om då.” Att sätta ord på rädslan, sorgen, ilskan, utan att bedöva den, gömma undan den eller bli ett offer.
Och här blir sårbarheten en nyckel.
Att våga erkänna både för mig själv och ibland för andra: “Jag känner mig osäker. Jag är rädd att bli sårad igen.” Det kan kännas farligt, som att kliva rakt ut i det okända. Men det är just där något förändras. Trycket släpper. Rädslan tappar kraft.
För när vi slutar låta gamla sår styra våra handlingar, när vi möter oss själva med ärlighet och sårbarhet, då skapas ett nytt utrymme. Ett lugn. En frihet. En känsla av att äntligen leva här och nu.
Och det är just här som kopplingen till beroende och psykisk ohälsa blir tydlig. För om jag innerst inne vet, vilket jag garanterat gör, att mina handlingar är fel, att de inte ligger i linje med den jag vill vara, den jag är ämnad att vara, mitt autentiska jag… då växer en klyfta inombords. I den klyftan föds ångest, skuld och skam.
Till slut blir trycket så stort att jag måste bedöva mig.
För oss missbrukare blir tillflykten flaskan eller någon annan substans som vi alla vet tar oss ännu längre från den vi egentligen är ämnade att vara. För andra kan det handla om relationer, arbete, träning, sex, shopping eller andra former av bedövning. Det gemensamma är att vi flyr, intellektualiserar och motiverar våra handlingar in i det sista, ibland hela vägen till graven – helt i onödan.
Men det finns hjälp att få för att bryta detta mönster.
Patrik Brännfors
Co-Founder & Coach @ Reset