Människan har sedan vi tog våra första stapplande steg på savannen stirrat upp mot stjärnhimlen och undrat:
“Vad är meningen med allt det här?”
Och i takt med att vi utvecklade språk, symboler och senare, vit labbrock, började vi söka svaren genom vetenskap.
Vi byggde teleskop, accelererade partiklar och dissekerade både grodor och galaxer. Allt för att förstå.
Och det är ju fantastiskt.
Vetenskapen har tagit oss till månen, kartlagt DNA, och låtit oss streama kattvideos från Fiji i 4K.
Men… vad händer när vi (nästan) kan svara på det mesta?
Vad händer när intellektet gått från nyfiket utforskande till överhettat kontrollbehov?
Vi tänker, grubblar, analyserar och ältar! Vi tänker tusentals tankar varje dag, av dessa är endast en bråkdel medvetna.. Merparten av dessa tankar tänkte vi även igår, ser du mönstret? En galenskap av ältande!
Vi skapar problem som inte finns, “löser” dem mentalt, och upprepar.
Vi behandlar känslor med tankar.
Som att försöka måla med en hammare.
Intellektet hjälper oss förstå världen, men på bekostnad av att uppleva den.
Egot älskar intellektet. Det får oss att känna oss smarta, separata och lite bättre än andra.
“Jag har förstått det här. Jag har läst boken. Sett dokumentären. Följer rätt konton.”
Men det är en illusion av kontroll.
Vi tänker att vi tänker oss fram till frihet – men vi blir snarare intellektets fångar.
Som att gå vilse i ett bibliotek och läsa varje bok i jakt på en känsla av frid.
Spoiler: den står inte på hyllan.
“Men tänk om jag bara tänker lite till, då kanske jag känner mig bättre?”
Nej.
Du behöver inte tänka dig ur allt. Ibland är det tystnaden mellan tankarna som håller svaret.
En känsla. En aning. En inre vetenskap. Din intuition.
Kanske är det dags att sparka ner intellektet från sin piedestal. Inte för att det är dåligt – utan för att det inte är gjort för alla uppgifter vi ger det. Lite som att använda Google Maps för att hitta sig själv.
Vi har blivit experter på att förstå livet – men sämre på att leva det.
Vi mäter steg, kalorier, sömncykler, likes och dopaminnivåer – men glömmer fråga:
Hur känns det egentligen att vara jag?
Intellektet vill ha facit. Livet ger dig upplevelser.
Och kanske är det just i förvirringen, i tystnaden, i det där vi inte kan förklara, som livet faktiskt händer.
När vi slutar försöka förstå allt… kanske vi börjar förstå något på riktigt.
Med värme, Patrik Brännfors
Co-Founder, Coach @ Reset