Det finns ett tillstånd som inte har något namn i sjukvården. Det är inte klassat som diagnos. Det är inte farligt på pappret, men ändå kanske det mest förlamande sinnestillståndet av alla.
Jag pratar om det existentiella mellanrummet.
Den där platsen där allting på ytan ser bra ut – men där något inom en långsamt börjar vittra sönder.
Många av de människor jag mött genom åren som ledare, entreprenör och medmänniska har haft det gemensamt: de har presterat. De har byggt bolag, hanterat miljardbudgetar, lett stora team, fått erkännanden och applåder. De har vunnit spelet – det yttre spelet.
Men något har saknats.
Inte direkt, inte som ett slag i magen. Utan smygande. Som ett tomrum som långsamt växer inifrån. Ett eko som börjar viska: Var det här allt?
Och det farliga är att det är så svårt att sätta fingret på. För vad är det man egentligen saknar när man redan har allt? Det går inte att skylla på ekonomin. Inte på relationerna, åtminstone inte på ytan. Inte på yttre omständigheter. Livet är fullt, men meningslöst. Färgglatt, men utan djup.
Det är här, i det subtila mellanläget, som många framgångsrika människor fastnar. För det gör inte tillräckligt ont för att man ska rasa – men det är heller inte tillräckligt meningsfullt för att man ska känna sig levande. Man går på möten, fattar beslut, bokar nästa resa, fyller i sin agenda, tränar, kanske till och med mediterar – men känner sig ändå tom.
Det är ett slags psykologiskt limbo.
Egot har inte längre bränsle att gå på, men själen har ännu inte fått ta plats.
Du är varken i kris eller i kontakt. Du svävar.
Det dolda beroendet: att distrahera sig själv
I det här mellanrummet uppstår ofta subtila beroenden. Inte alltid alkohol eller droger – även om det förstås händer. Men det kan lika gärna vara jobbberoende, prestationsberoende, bekräftelsejakt, perfektionism, träning, shopping, ständig stimulans, eller bara att hela tiden vara “på väg”.
Det är ett beroende av att inte känna efter. För känslan som väntar där inne är för obekväm. Den rör vid själens djupare frågor: Vem är jag utan mina prestationer? Vad är meningen? Vem lever jag för? Vad händer om jag stannar upp?
Och det är kanske där det gör mest ont. Att inse att man lagt årtionden på att bygga något som aldrig kunde fylla det tomrum man hoppades att det skulle fylla.
Vägen ut: Att våga känna efter
Det är först när vi vågar stanna upp – på riktigt – som något kan börja skifta. Men det kräver mod. Mod att konfrontera det man byggt upp. Att släppa kontrollen. Att inte längre definiera sig själv genom sin titel, sin kalender eller sina resultat.
Det kräver att man låter själen få det utrymme den aldrig tidigare fått. Och det är inte alltid vackert. Många går igenom en period av sorg, skuld, skam. Insikten om hur mycket man sprungit ifrån sig själv kan vara brutal. Men det är också där det verkliga uppvaknandet börjar.
För det är inte framgång i sig som är problemet. Det är bristen på inre förankring. När våra liv byggs på yttre parametrar, utan inre syfte, blir vi som drönare – funktionella, men vilsna.
Det här mellanrummet, hur smärtsamt det än är, kan också vara en gåva. En övergång. Ett nödvändigt vakuum mellan två liv: det du trodde att du ville ha, och det som faktiskt betyder något.
Med värme,
Patrik Brännfors
Co-Founder, Coach @ Reset