Okej, låt oss vara helt ärliga direkt: om du som förälder misstänker eller vet att ditt barn använder droger eller dricker för mycket – så är det sjukt viktigt att du vågar titta på det. Det här är inte något som “går över av sig själv”. Det kan vara ett rop på hjälp. Eller ett sätt att fly något. Eller bara ett dåligt val som snabbt kan bli en farlig vana. Oavsett anledning: du behöver vara där. På riktigt.
Jag är inte psykolog. Jag är inte perfekt. Men jag har varit där – på båda sidor. Jag vet hur det känns att tappa greppet. Och jag vet hur avgörande det är att en vuxen inte ger upp när man själv håller på att göra det.
Här är några grejer jag vill att du som förälder tar med dig:
- Släpp skammen – ta tag i situationen
Du kanske tänker: “Vad gjorde vi för fel?” Släpp det. Det är inte det det handlar om nu. Just nu handlar det om att se ditt barn, precis som det är, och våga möta verkligheten.
Skam stänger dörrar. Kärlek och mod öppnar dem.
- Ställ ärliga frågor – utan att anklaga
Undvik förhörstonen. Fråga hellre:
“Jag har märkt att något känns annorlunda – vill du prata om det?”
“Finns det något du kämpar med som jag inte ser?”
Ge plats för ärlighet. Och när svaret kommer – även om det är jobbigt – lyssna utan att freaka ur. Ditt barn behöver inte en domare. Ditt barn behöver en trygg vuxen.
- Sätt gränser – men lämna inte
Det är inte samma sak att säga: “Jag accepterar inte att du röker på hemma.”
…som att säga: “Jag vill inte ha med dig att göra.”
Var tydlig med vad som inte är okej – men var ännu tydligare med att du finns kvar. Kärlek utan gränser blir kaos. Gränser utan kärlek blir kyla. Båda behövs.
- Sök hjälp – tidigt
Du behöver inte lösa allt själv. Det finns stöd att få – både för ungdomar och för föräldrar. Vänta inte tills allt kraschar. Hör av dig till skolkurator, BUP, ungdomsmottagning, eller specialiserade behandlingsprogram som vårt.
Visa ditt barn att det är starkt att be om hjälp – inte ett nederlag.
- Tänk långsiktigt – men agera nu
Ja, det här är ett marathon. Men vissa steg behöver tas direkt. Det kan handla om att få bort vissa umgängen, ta bort tillgång till pengar, eller pausa vissa friheter. Samtidigt behöver du orka hålla fast vid hoppet. Många som varit långt ute kommer tillbaka. Jag är ett levande bevis på det.
Avslutningsvis: ge aldrig upp.
Ditt barn kan bete sig kallt, kaxigt, stängt – men innerst inne finns fortfarande en unge som längtar efter att bli sedd, förstådd och älskad. Sluta aldrig visa att du finns där. Även när det är som mörkast.
Och om du själv behöver någon att prata med – hör av dig till oss. Vi finns här. Du är inte ensam.
/Theo Mannerfelt,
Co-Founder & Youth Mentor